Vaknade en lång stund efter solen gått upp. Har i stort sätt legat i soffan hela dagen. Har behövt vara för mig själv, tänka mina tankar.

Drömde om Mamma i natt. Har bara drömt om henne två gånger efter att hon gick bort. Drömde att hon kom fram till mig med en lapp som hon stack in i min hand.

Jag såg på henne och frågade:

-Ska du aldrig komma tillbaka igen?

Hon log och såg in i mina ögon. Hon vecklade upp lappen åt mig. Där hade hon målat ett öga, en mun och något mer som jag inte minns. Samtidigt som hon sa:

-Jag ser genom dina ögon, jag pratar genom din mun...

Sen minns jag inget mer. Har försökt komma ihåg, vill komma ihåg men jag kommer inte ihåg.

Jag har gråtit floder i dag. Massor och ögonen har inte velat sluta tåras. Var förbi Pappan och Systern kom förbi. Det gör så ont, det gör så ont för att hon fattas mig.. Det värsta är att hon inte kommer tillbaka, hur mycket jag än önskar och vill. Vad jag än gör och hur mycket jag än ger.. Hon kommer inte mer..

Fick en fråga här på Bloggen om media.

Vad tycker du om median som påverkar vårt sätt att leva?

Självklart tittar jag på media och även jag blir påverkad av den, något annat vore lögn. Den finns ju alltid där, med sina dolda budskap.

Men, jag måste ändå säga att jag inte behöver en modetidning för att klä mig, jag gillar inte modebloggar speciellt mycket. Där i mot så älskar jag kläder och skor. Men jag köper inte skor för att dom är moderna, jag köper dom för att jag tycker att dom är snygga. Sen om dom finns i en affär med bara "modegrejer"  så köper jag dom ändå, det är inte så att jag har något i mot mode.

Men varför skulle jag köpa en Louis Vuitton Väska för över 9000:-?? Om jag verkligen ville ha den så kan jag köpa en kopia. Om en månad är den ändå inte helt orörd. Och för det andra är saker till för att slitas och jag skulle aldrig våga använda en sån väska på riktigt. En sån väska ger mig en resa till ett land där jag kan sola och bada i en vecka samt få med mig en bra kopia hem. Vissa av er är i mot kopior, whatever??!!

Jag är i stort sätt nöjd med min kropp, skulle inte vilja gå ner ett kilo. Är varken smal eller tjock. 55 kg på 162 cm. Nej allt är inte jätte fördelat. Jag har exempel inga bröst men där i mot en "bra" rumpa. Men hellre rumpa än bröst. Har du ingen rumpa så kommer du heller inte att få någon. Bröst där i mot. Kila ner på H & M och köp en push up bh och vipps så har du större bröst. Och det kan man väl tacka Media för att ha plockat fram. Så nej ingen bröstförstoring eller fettsugning för mig så länge push upen lever!! Lite smidigare och lite mer muskler skulle jag vilja ha, men för det behövs ingen kniv, jag går bara ner på gymet här nere, och nej jag har inte dom senaste gymkläderna!

Men sen när man ser på alla barn, dom som är 12 nu är lika häftigt sminkade och går i samma kläder som jag gjorde när jag var 20. Nu har inte jag några barn eller syskon i den åldern, så för mig stannar det vid att jag kan störa mig på dom när jag ser dom. Att dom inte förstår att dom förhastar sig. Dom är ändå snart vuxna och ska vara det resten av livet så varför inte bara ta vara på sin ungdom och sina tonår? Mina 12 åringar kommer definitivt inte gå i några stringtrosor. Men som sagt det är minst 14 år kvart dit så jag kan ta det problemet då..!

Men självklart blir jag påverkad av media! Jag har en av dom nyaste Sony-Ericsson Mobilierna och jag har en platt-tv, men det kanske ingår i teknikens framgång..? Jag vet inte. Jag lever mitt liv efter vad jag mår bra av att göra och äta. Skulle aldrig sätta på mig något som var modernt som jag inte kände mig bekväm i eller som jag inte gilla...
 
Hur påverkas du av media??

Behandla mig inte på ett sätt som du vill bli behandlad på om du inte har någon moral.


Jag tycker att en vuxen människa som har ett fast arbete ska kunna uppföra sig ordentligt. Som till exempel, man blir sjuk. Absolut det kan jag köpa alla blir sjuka. Det är männskiligt, det är inget man behöver be om ursäkt för. Själv klart ska man gå hem och kurera sig om man är dålig (om det är det man nu gör). Man har inget att göra på en arbetsplats om man är sjuk, för det första så är man ju en smitto källa och för det andra så blir man ju inte friskare av att jobba.
Men om du verkligen är så sjuk så du inte kan jobba, så håll dig hemma tills du blir frisk. Man blir inte frisk på en dag.  Håll er hemma tills ni är friska..!

Jag är ingen Gestapo som bestämmer vad man får och inte får göra. Jag kan bara stå för mig och mina handlingar. Kan inte bestämma åt andra... Men har jag problem med någon eller något så håller jag inte mun. Jag talar fritt för det jag känner och gör!! Kan man inte ta det, så ödsla inte din energi på mig för jag kan garantera dig att jag inte slösar min på dig!

Folk dör, och det vanliga livet slits upp och ska fortsätta rakt på.

Någonting vrider till i mig. Hur kan allt fortsätta att fungera. Varför stannar inte världen upp?

Varför fortsätter trafiken, var får den sin energi ifrån till att fortsätta? Minuterna på klockan tickar på, precis som innan. Vattnet forsar ur kranen, solen stiger upp och den dalar ner, moln glider förbi och tillslut är det en ny dag. Hur kan det fortsätta som om ingenting har hänt?

Vart tar personen vägen? Vart kroppen tar vägen vet man ju, även om det är en hemsk tanke att behöva tänka, även om man inte uttalar den högt. Jag kan se det framför mig utan att behöva se det. Det bränner verkligen någonstans inom mig. Vart tar allt det innersta vägen?

Alla känslor, tankar, hoppet och lusten..? Det är för stort för att bara suddas ut och försvinna. Finns det då ett stort lager rum någonstans med beiga pappers boxar med ens namn på? Är det där allt samlas som ett stort arkiv? Finns det något efter det här? Såna fall borde det väl ha funnits något innan? Men borde man inte veta det då? Jag blir jätte förvirrad. För saker, speciellt känslor kan ju inte bara suddas ut, det måste ju fortsätta och frodas. Jag vill veta vart dom tar vägen.

Om en människa känner saker, som kärlek alla har ju upplevt kärleken mer eller mindre. Man slutar ju aldrig riktigt älska. Och det finns ju så mycket att älska. Eller som tankarna, vart du än är vad du än gör, till och med när du sover så tänker du, hjärnan slutar ju aldrig att tänka. Så även om du går bort så borde det ju ändå finnas kvar någonstans. Allt som var du kan ju inte bara försvinna?! Även om allt samlas i en liten glasburk och börjar om från början hela tiden, som en replay knapp så är det bättre än ingenting. Jag står inte ut med tanken på att allt är borta...

Kan inte sova. Det kan inte vara för att jag vände på dygnet förra fredagen. Jag är inte ens trött. Jag borde gå och lägga mig men jag känner mig bara tom. Det känns tomt, i håligt.

Jag orkar inte umgås och jag orkar inte höra av mig till någon. Orkar inte prata. Orkar inte med folk som ska beklaga sig och säga att dom är ledsna och att dom tänker på mig. Jag orkar inte med att folk ska dö. Och jag orkar inte gå igenom sånt här igen. Det är så mycket känslor som är på gränsen till att brista. Men om jag inte pratar om det så kanske det inte har hänt?

Då kanske det inte är sant? Om jag blundar och låssas att det inte är så, slutar det då att göra ont?

Jag har ingen lust, ingen lust till något alls...
 

 

Jag saknar så mycket just nu..

Det känns som om jag hade amputerat en arm eller ett ben..

Det går inte att förklara sorgen och förlusten jag känner just nu..





 

Har börjat skriva i Min Minnes bok. Det är typ som ett Mitt första album för (små barn) fast att det här är för någon som har gått bort som man vill minnas. Så det är ett sätt att titta tillbaka och komma ihåg när minnet ibland sviker. Och man blir lite osäker var det verkligen så. Det är en jätte fin bok och jag tror att det kan vara en bra sak för någon som mist en nära anhörig som inte riktigt vet vad man ska göra av vissa minnen och tankar.

Det är svårt att skriva i den för det är så mycket som poppar upp i huvudet när man skriver i boken. Jag skrattar och gråter efter vart annat. Och till slut måste jag lägga ifrån mig boken för det blir bara för mycket..

Både jag och min syster har varsin bok, vi fick dom av våran pappa och det får det hela att betyda ännu mer. Jag har försökt kolla i hennes bok, men jag får inte läsa den. Får knappt kolla på den.. Hon och Mamma har fortfarande hemligheter...! Vilket är fint!

Tack Ida Gamborg Nielsen för idén till denna bok och tack för att du gjorde den verklig.

Tack för att jag får ha boken i mina ägor och tack för att du hjälper mig att minnas min mamma!

Det går inte att förklara känslan jag har i mig just nu. Från mina högtalare strömmar hög music från Zucchero, Pane e Sale. Från min balkong ser jag grå moln snabbt korsa himmelen.

Jag får ett lyckorus över mig. Jag vet inte om jag känner mig lycklig eller bara otroligt tillfredställd. Jag har känt mig så otillräcklig och mestadels bara eländig. Men det känns som det vänder och det känns som jag reser mig igen på stadigare ben. Jag har vart på väg ifrån allt det här så länge nu utan att se ett slut på det hela. Men jag tycker mig se lite klarare och jag tycker mig känna lite mer tillit och trygghet i mig själv. Det har vart en lång väg men jag kan se en öppning. En öppning som inte funnits där förut.

Vad jag älskar mest med livet? Just dom här stunderna när jag känner mig stark i mig själv. När jag känner att jag är något och att jag kan bli göra vad jag vill! Livet begränsar sig inte alls för mig och hela världen ligger öppen för mina fötter. Jag är inte rädd för att leva och leva fullt och helt, det är precis vad jag önskar och vad jag vill!!

Ett leende, ett sms och någon som tror på mig. Som tror att jag klarar mina uppgifter och låter mig bestämma över min position helt och hållet. Tack för att ni har gjort min dag vacker och tack för att ni tror på mig!

Tänker på dig, du är en stark kvinna som kommer att bli en mentor till andra som kommer att gå din väg!

Jag kommer aldrig att bli en mentor, men tack för att du tror på mig! Att gå min väg, det första jag tänker.. Jag önskar ingen att gå min väg. Uppleva allt jag upplevt. Men mitt liv har alltid varit fullt av kärlek! Jag har alltid haft människor runt omkring mig som älskat mig och som har sett mig för den jag är. Allt negativt som positivt har gjort mig till den jag är och det har lär mig så otroligt mycket! Om jag ångrar något jag gjort? Jag ångrar inget, det finns inget att ångra. Det finns bara saker att dra kunskap och lärdom från!

Bröt ihop i dag. Tårarna sprutade utan att jag grät och jag kunde inte få dem att sluta. Var så rädd för att jag inte skulle kunna sluta gråta. Jag vill inte att någon ska se mig så här, vill inte vissa mig svag och vill inte att folk ska veta att jag bryr mig. Jag är ju den där hårda tjejen som klarar allt som inte blir knäckt av någon. Men det var så länge sen jag grät för jag har behållit allt inom mig och bitit ihop. Jag vet att det inte funkar och att det bara är en tidsfråga innan allt kommer till ytan. Men jag är så rädd att jag inte ska kunna sluta gråta om jag väl börjar...

Jag har fått som en klump i vänstra bröstet och jag är jätte rädd för att jag ska få en hjärtinfarkt och dö. För den sitter precis in till hjärtat och det gör så fruktansvärt ont när den drar ihop sig. Systern säger att det är för att jag är stressad men jag vet inte. Jag vet ingenting längre. Vet bara att jag inte tänker fortsätta kämpa för något jag borde slutat kämpa för för länge sen. Vet bara att jag aldrig kommer att komma över K så länge vi har kontakt.

Det har vart så mycket med K, Mammas års dag. Jobbat allt för mycket. All hets bantning och all press jag har haft på mig själv den sista tiden. Det känns inte som jag räcker till och att jag inte duger som jag är..

Det är så svårt när man blir ställd mot väggen och tvingas leva utan någon man verkligen vill leva med. Man försöker göra allt bra, till varje pris. Men till slut blir man kvävd och slutar andas. Och vem kan leva utan att andas? Man måste göra ett val. Värdera var som är viktigast. Och utan din psykiska hälsa är du ingenting. Du finns inte..

Jag trodde att du hade förstår och att du förstod allting. Men du fattar ingen ting, du har inte förstått något alls!

Men hur ska jag kunna andas?

Vad gör jag? Hur stoppar man någon från att vara lycklig..? Jag är nu den där elaka människan som måste säga massa elaka saker för att få dig att förstå, men jag vill bara ditt eget bästa.

Det finns inget rätt i det här och det kommer bara att såra dig. Du är min vän och jag vill dig inget ont, det gör ont i mig att säga allt det jag sagt i kväll. Men jag fattar inte hur du kan vara så jävla naiv som du är nu. Du har blivit bränd och lurad så många gånger. Det är inte henne du är kär i det är i kärleken. Vad får dig att tro att du är något mer än alla dom andra.

Du förtjänar att vara lycklig, för du är en fin människa och du kommer att finna lyckan men inte så här.

Vad ska jag säga och vad ska jag göra för att du ska förstå?

Allt har en mening och allt som sker har en betydelse. Om det är meningen så kommer det till dig utan att du behöver göra något. Det finns en mening att du ger fel nummer, speciellt om du haft ditt nummer i flera år.

Släng dig inte in i något som du inte är redo för..

Om du nu känner att detta är rätt är jag ingen som kan tala om för dig vad du ska göra och inte. Men jag som din vän har skyldig het att tala om för dig vad jag tycker.

Du får hata mig hur mycket du vill!! Det skiter jag i. Jag är din vän. Och jag önskar dig allt det bästa.

Tänker inte ta upp detta något mer, jag har sagt allt nu.

Jag hoppas för din skull att jag har fel och du har rätt. För din skull hoppas jag det.

Även om jag tror att du är ute på hal is..

Vad jag än tror och vad som än händer har ingen betydelse.

Det ända som har någon betydelse är att du förstår att jag bara vill dig väl.

Jag gråter inte längre, kommer inte ihåg när jag grät sist. Men jag känner att något fattas och jag märker det på mitt humör. Mitt det där lugnet som du tillför mig finns inte längre.

Känner inte att jag kan vara riktigt glad utan dig. Men jag förmår mig ändå inte att ringa.

Jag saknar dig, och ibland saknar jag dig så mycket att jag kan bli tokig..!

Men jag har försökt, och jag har provat. Men han kan inte försöka hur många gånger som helst och man kan inte bli bränd hur många gånger som helst.

Men nu behöver jag i alla fall inte se tillbaka och undra vad som hade hänt om jag bara vågat förlåta dig. Nu vet jag hur det gick att förlåta dig. För förlåtit dig har jag verkligen gjort.

Men det funkar inte om jag ska gå runt och låssas att allt är bra och att du får mig att må bra.

Visst, till en del får du mig att må bra och det finns ingen som kan få mig att må så bra som du får mig att må. Men å andra sida finns det ingen som trycker ner mig så mycket som du gör, det finns ingen som får mig att gå i mot mig själv så mycket som du får mig att gå i mot mig själv. Du får mig att ändra mina principer och du får mig att få en konstig moral.

Inget du gjort mot mig dom senaste månaderna är okej, och du har inte behandlat mig rätt . Du har gjort mig illa och du har bedragit mig när jag har varit som mest beroende av dig. Jag menar inte att det är ditt fel, för jag vet vad som är rätt och vad som är fel. Och jag har hela tiden sett utan att se. Jag har blundat för allt som varit så uppenbart och jag har ljugit mig själv blind.

Om jag säger att jag älskar dig så ljuger jag inte. Och om sanningen ska fram så ligger nog problemet där. Jag älskar dig för mycket och av ingen anledning alls.

Det är som att jag hittar blonda strån i din hårborste, och jag intalar mig själv att dom inte finns, att det kanske är mina. Att dom alltid har varit där..

Men du har fått den av mig och dom fanns inte där gången innan och inte gången innan det heller. Och jag är mörk, jag är så mörk som man bara kan bli. Och på mitt huvud finns inga blonda strån..

Men sånt gör inget längre, för du har inte mig mer än vad jag har dig.

Och jag känner mig så fri

Jag är den jag är och jag står för allt jag gör och allt jag säger.

Jag är ett original och det finns ingen som jag. Jag behöver inte låssas att jag tycker om någon jag inte tycker om och jag behöver inte mode tidningar för att kunna klä mig.

Jag gör som jag vill och gör som jag alltid har velat göra.

Det finns ingen som kan hindra mig från att handla och agera på det sättet som jag gör.

Gillar jag dig så är jag din vän, känner jag inget för dig så får du inte så mycket som ett leende från mig. Det ända jag vill ha i gengäld är sanning. Det spelar ingen roll vad du har gjort eller vad du vill göra i stället, det ända som spelar någon roll är att du är ärlig, ärlighet varar längst.

 

 

Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här och framför allt inte till personen som stjäl min energi. Har ni hört talas om energitjuvar?

Det är såna som suger musten ur dig och all energi du har. Det är dom som får dig att bli oförklarligt trött och som får dig att må dåligt..

Jag har i alla fall en sån på jobbet. Det är igentligen en person som jag tycker är okej, men som får mig att vilja vara någon annstans.

Jag har i alla fall googlat lite och hittade lite om energi tjuvar men det var mest om människor som tar för sig för mycket är elaka och empatiskadade.

Min energi tjuv är inte alls så. Denne vet säker inte ens själv att denne roffar åt sig all min energi och att jag blir utslagen..

Min energitjuv är ingen dåligmänniska.

Nu blir jag lite irriterad över vad dom skriver om energitjuvar.

Det man hittar mest om energitjuvar är:

De lever på energi som skapas av att trycka ner andra människor psykiskt. Det får dem att känna sig "stora".

En energitjuv stjäl inte energi av vilja. Det är som personer som utstrålar mycket energi och du ser på den här personen hur den lyser. Du beundrar denne och dennes tålamod. Det är som att se på solen du kan aldrig se dig mätt och du vill vara i dennes sällskap.

Om det finns personer som kan ge dig kraft och energi av ingenting så klart det måste finnas personer som tar, utan att veta varför. Det klart det måste vara så..!

Det är ju som plus och minus, Yin och Yang. Som med positivt och negativt.

Allt som har en bra sida speglar sig också i något dåligt!!

Jag slumrar till, vaknar och kollar klockan 06:59, hinner tänka, det kan väl fan inte vara morgon än... Klockan ringer 07:00 och jag kliver upp.  En dusch och tre koppar kaffe senare, små springer jag till tåget.

Tjugo över nio tar in nästa kopp kaffe, en banan och en cigg på det. Är ensam i kassan i dag för F är fortfarande på semester. Det har ju vart lång helg, fyra röda dagar och folk har inte haft en krona i fickan. Dom dräller in som om dom blev av släppta med bussar.

Klockan tickar på och jag är grymt nervös i dag, sneglar mot dörren och är rädd att K ska dyka upp, orkar inte ta en diskussion med honom, orkar inte se honom. Upp täcker att jag sveper min kaffe som om det vore vatten, riktigt klunkar i mig.

Klockan slår om till ett och jag går på lunch, har letat fram ett paket nudlar och en avokado i mitt skåp, det tar tjugo minuter för mina nudlar att koka upp, sjutton minuter för mycket och det ger mig en anledning att bli tokig, jag svär över den usla spisen och det är nära in på att jag vill sparka på den, äter mina nudlar på rekord tid och ger mig av mot city akuten, måste ta min sista twinrixs spruta.

Damen rekommenderar mig att inte träna armar i dag, ser hon att jag tränar? Ett plus till damen, tack för att du fick mig att le och tänka på något annat. Knatar tillbaka till jobbet och tänker på mina muskler. Kommer tio minuter för sent, när ska jag få sitta ner? När ska jag få andas?

Ut i köket och ännu mera kaffe, kan det vara nionde koppen nu?

Bestämmer nig för att skita i träningen i kväll.

Min telefon ringer, kollar ner i lådan, det är K, av med ljudet och in med lådan. Snälla, lämna mig i fred!

Bling, bling, får meddelande, varför säger... bla bla... att --- bla bla..

Blir förbannade på Anna och Niclas, skönt att få avreagera sig.

Ringer upp, K..

Nää, jag är inte arg och inte sur, men jag har fått nog nu.

Skulle någon ta tempen på mig nu så skulle jag säkert ligga på fyrtiotvå grader, jag liksom kokar. Men jag orkar inte..

Starx efter sex frågar E om jag vill gå i väg ett tag, Jag går upp i garaget och försöker tänka, försöker känna, men jag är ganska likgiltig. Kedje röker och sveper mitt kaffe, måste sluta med kaffe, inte alls bra för mig.

Fuck You K, tänker jag och skjuter bort den sista av tre cigaretter.

Jag mer eller mindre kryper fram till Anna, förlåt men jag håller på att bli tokig!

Jag och sex till från jobbet går ut och käkar och tar några öl. Tar två, och fan va härligt dom bedövar, en till och jag har glömt allt, jag skiter i den tredje och åker hem..

Snart blir det sängen och snart är det ännu en ny dag.

Snälla, ring ige mer jag klarar inte av när telefonen blinkar ditt namn och jag inte kan svara, inte får svara för det har jag lovat mig själv...